Ja, jag började tänka på dom man känner som har gått bort. Och
en av dom var en kille i min förra skola. En kille som var
jämngamal som mig när han hastigt lämnade sin kropp och begav sig
uppåt.
Han var med om en hämsk olycka som ingen riktigt kunde rå för. En
bilolycka medan han övningskörde. Han gick alltså bort 08.08.08,
för snart 4 år sedan..då kan ni alltså räkna ut att han
bara blev 16 år !.
Jag kände inte honom dirrekt, var ingen nära vän. Men han var en
person som pratade med allt å alla. En person som inte brydde sig
om hur du såg ut, var du kom ifrån osv. Han var en vän mer eller
mindre med alla och alla i skolan - elever som lärare - viste vem
han var.
Även om man bara hade haft små konversationer med honom så blev jag
ledsen när jag fick höra vad som hade hänt. Och jag tänker ofta på
honom.
För han var en person som aldrig skulle skada någon annan. Han var
en glad, social och trevlig/snäll person. En person som
respekterade vem du är, och det var ju just därför som han år efter
år alltid fick "periodens elev" , dvs ett diplom för hur bra
skolkamrat man var.
I år blir det fyra år sedan, och kan fortfarande fälla en tår. Jag kan inte tänka mig hur hans familj och hans närmaste vänner mår över detta.Det är alldeles för hämskt.
Döden är något jag inte tycker om jag faktiskt
hatar den. För jag känner "bara" folk som
har dött för tidigt..FÖR tidigt. Som "tur" är så är det tre stycken
i min omkrets som har dött för tidigt, och jag tackar gud att det
itne är fler.
När första personen dog så krossades jag. Hela min värld
var förstörd, jag viste inte var eller vem jag var knappt. Vart så
chockad att jag knappt minns den 1 månaden utan denna personen. Har
bara några bilder i huvudet ifrån begravningen och minnesstunden
men inte så mycket mer. Men visade inte det..utan det kom lite mer
efter hand, lite i taget och idag sörjer jag fortfarande men har
"accepterat" det eller vad man ska säga. Jag gräver inte ner mig
längre, och jag sköter mig. Men det är klart att man faller i
gropen ibland men det handlar inte om att jag mår dåligt i längre
perioder och oftast så märker ingen när jag mår dåligt då jag är
faktiskt grym på att dölja det.
När den andre personen dog så blev jag ledsen, men jag fattade det
nog inte. Tror idag att jag först blev så känslosam pga att den
första personen som stod mig väldigt nära hade gått bort bara 1 år
innan denne. Men när jag insåg att den "andra" personen hade gått
bort så var det som att ngn knuffade tillbaka mig 1 år och jag
upplevde allt igen. Sen att veta att denne kunde ha överlevt gjorde
itne saken bättre.
Och den tredje personen är denne klasskamrat som jag nämnde. gick
aldrig ner i någon depr.men det är klart att man blev
chockad/ledsen.
Jag tänker ofta på dessa tre personerna. Väldigt ofta. Men mest
tänker jag på "person nr.1" . Vill inte nämna några namn eller
hur jag känner dom eller vilken relation jag hade med dom. Det är
ltie för privat.
Ibland sitter jag och pratar med pers.1 och 2. Även med mina far
föräldrar kan jag "prata" med. Dock träffade jag aldrig farfar han
dog innan jag föddes. Och farmor var hel dement när jag föddes och
dog ca 3 år senare så kände inte henne häller men ändå.
Vet nte om det är inbillning, men ibland känns det som att pers.1
verkligen ÄR här . Som att personen sitter bredvid mig, tröstar
mig, hjälper mig osv. Kanske bara är inblillning...men jag tror
itne det. Tror på andevärlden och tror att personen är med mig.
fråga inte varöfr jag tog upp detta det bara ploppade upp i huvudet så att säga. God Natt
